— Det vill säga, du är på vår. Så mycket bättre, Porthos, det är en god utgångspunkt för att göra sin lycka. Nåväl, min vän, jag kan då säga dig, att jag kommer å kardinalens vägnar.
Dessa ord hade samma verkan på Porthos, som om han ännu levat på 1640-talet, och det varit fråga om den gamle kardinalen.
— Verkligen? sade han. Vad kan hans eminens vilja mig?
— Han vill ha dig i sin tjänst.
— Vem har då talat med honom om mig?
— Rochefort. Minns du honom?
— Visst tusan minns jag honom … han, som på sin tid gjorde oss så mycket besvär och hade oss att flacka omkring på landsvägarna, och som du vid vissa tillfällen gav tre värjsting … vilka han för resten hade väl förtjänat.
— Men du vet väl, att han sedan dess blivit vår vän? sade d'Artagnan.
— Nej, det visste jag inte. Han hyser alltså inte något groll mot dig numera?
— Du misstar dig, Porthos, det är jag, som inte hyser något groll.
Porthos förstod icke rätt vad han menade; men man torde erinra sig att det ej var hans starka sida att förstå.
— Du säger således, fortfor Porthos, att det är Rochefort, som talat med kardinalen om mig?
— Ja, och även drottningen.
— Vad? Drottningen?
— Ja, för att inge oss förtroende har hon lämnat honom den där präktiga diamanten, du vet, som jag sålde åt herr des Essarts, och som sedan, jag vet inte på vad sätt, kommit tillbaka i hennes ägo.
— Men jag tycker, anmärkte Porthos med sitt sunda, enkla förstånd, att hon gjort bättre om hon lämnat den åt dig.
— Det tycker jag också, svarade d'Artagnan, men vad kan man väl begära? Kungar och drottningar ha sina nycker. När allt kommer omkring är man dem tillgiven mest därför att de ha rikedom och makt att utdela titlar och pengar.
— Och du säger, att du föreskrivit vissa villkor för min del?
