en av hopen föreslagit, att man skulle krama honom, tills han givit ifrån sig allt det guld, han slukat.
Dagen därpå hade förste presidenten Mathieu Molé blivit anfallen. Med det mod och den behärskning, som utmärkte honom, hade han förklarat, att om fridstörarna icke lydde konungens befallningar, skulle han låta uppresa galgar på torgen och hänga de mest uppstudsiga bland dem. Härpå svarade de, att de icke önskade högre än att se galgar uppresas, ty då skulle de hänga de brottsliga domare, som köpte hovgunst genom folkets förtryck.
Icke nog härmed; då drottningen den elfte begav sig till mässan i Notre-Dame, hade hon förföljts av mer än tvåhundra kvinnor, som skreko och begärde rättvisa. De hade dock ingen elak avsikt; de ville blott knäfalla för drottningen och försöka väcka hennes medlidande, men vakten hindrade dem därifrån och drottningen fortsatte, stolt och högdragen, utan att lyssna till deras rop.
Den dag, på vars afton vår berättelse börjar, hade konungen, som då blott var tio år gammal och nyligen haft kopporna, under förevändning att i Notre-Dame hembära Försynen tacksägelser för sin återvunna hälsa, samlat sina drabanter, sina schweizare och sina musketörer och uppställt dem kring Palais-Royal, på kajerna och Pont-Neuf. Sedan han bevistat mässan, hade konungen begivit sig till parlamentet, där han icke blott stadfäst sina förra påbud, utan även utfärdat fem eller sex nya, vilka alla, såsom kardinal de Retz säger, voro mer eller mindre fördärvliga.
Till följd härav hade förste presidenten, vilken, som vi redan sett, de föregående dagarna stått på hovets sida, nu ganska dristigt uppträtt mot ett dylikt sätt att föra kungen till Parlamentshuset för att överrumpla och kränka omröstningsfriheten.
Men de, som ivrigast uppträdde emot de nya skattepåbuden, voro presidenten Blancmesnil och parlamentsrådet Broussel.
Då dessa påbud voro utfärdade, återvände konungen till Palais-Royal. En stor folkhop syntes i hans väg, men då man visste, att han kom från parlamentet, men ej om han varit där
