I detta ögonblick inträdde intendenten för att fråga sin husbonde till råds angående morgondagens matsedel och även det tillämnade jaktpartiet.
— Hör på, Mouston, sade Porthos, äro mina vapen i gott stånd?
D'Artagnan började trumma med fingrarna på bordet för att dölja sin förlägenhet.
— Edra vapen, monseigneur? frågade Mouston. Vilka vapen då?
— För tusan, hela min krigsutrustning, förstås!
— Ja, monseigneur. Det tror jag åtminstone.
— I morgon förvissar du dig därom och låter feja alltsammans, om så behövs. Vilken är min snabbaste springare för närvarande?
— Vulcanus.
— Och den ihärdigaste?
— Bayard.
— Vilken häst tycker du mest om för egen del?
— Jag tycker mest om Rustaud, monseigneur, det är ett beskedligt djur, som jag kommer mycket bra överens med.
— Gott, låt förpläga de där tre hästarna väl, låt feja mina vapen och förse dig själv med pistoler och en hirschfängare.
— Vi komma då att resa bort? frågade Mousqueton, som redan började bli orolig.
D'Artagnan, som hittills endast slagit lösa takter, trummade nu en riktig marsch.
— Bättre än så, Mouston, svarade Porthos. Vi återgå i tjänst.
Mousqueton skakades av en darrning, från benen ända upp till de marmorbleka kinderna; han såg på d'Artagnan med ett obeskrivligt uttryck av mild förebråelse, som officern icke utan rörelse kunde fördraga, han vacklade och sade med halvkvävd röst:
— Återgå i tjänst! I krigstjänst vid kungliga armén?
— Ja och nej. Vi ska draga ut på alla möjliga äventyr, med ett ord återgå till vårt förra liv.
De sista orden drabbade Mousqueton som ett åskslag. Det
