var just detta förskräckliga förra liv, som gjorde det närvarande så angenämt för honom.
— Min Gud, vad hör jag! utbrast Mousqueton med en blick på d'Artagnan, ännu mer bönfallande än den förra.
— Vad skall man göra, min stackars Mouston? svarade d'Artagnan. Ödet vill det så.
Mousqueton lämnade helt uppskakad rummet och glömde att stänga dörren efter sig.
— Den gode Mouston! Han vet inte till sig av glädje, sade Porthos i samma ton, som don Quixote skulle ha antagit för att uppmana Sancho att sadla sin åsna till en sista kampanj.
Då de båda vännerna blivit ensamma, började de tala om framtiden och bygga tusende luftslott. Mousquetons goda viner framkallade för d'Artagnan ett lysande perspektiv av dubloner och pistoler, för Porthos däremot blå bandet och hertigliga manteln.
Dagen därpå tröstades Mousqueton i någon mån av d'Artagnan, som sade honom, att kampanjen antagligen skulle komma att föras i Paris och ej långt från slottet Vallon, som låg nära Corbeil, ej långt från Bracieux, som låg nära Melun och Pierrefonds, som låg mellan Compiegne och Villers-Cotterets.
Sedan Porthos låtit sin gäst skjuta en råbock, sedan han ledsagat honom genom skogen, upp på sitt vinberg och till sina fiskdammar, sedan han visat honom sina vinthundar, sitt koppel, sin favorithund Gredinet, kort sagt allt vad han ägde, och förplägat honom med tre kostliga måltider, anhöll han att få närmare instruktioner av d'Artagnan, som nu var nödsakad att lämna honom för att fortsätta sin färd.
— Hör på Porthos, sade officern, jag behöver fyra dagar för att komma härifrån till Blois, en dag för att uppehålla mig där och tre eller fyra dagar för att återvända till Paris. Res därför om en vecka med betjänt och hästar, tag in på hotell Geten och avbida min återkomst.
— Överenskommet! sade Porthos.
— Jag avlägger utan förhoppningar ett besök hos Athos, fortfor d'Artagnan, jag tror att han numera är alltför oduglig,
