de, att då dessa båda män återfunno varandra, kommo de särdeles väl överens.
På vägen till Blaisois yttrade d'Artagnan, i det han skakade på huvudet och återkom till den tanke, som oupphörligt sysselsatt honom:
— Jag vet väl, att mitt försök med Athos är både gagnlöst och orimligt, men jag bör ändå visa denna uppmärksamhet åt en gammal vän, som förr förenade alla egenskaper av den mest ädla och högsinnade karaktär.
— Ja, herr Athos var verkligen en äkta riddersman, sade Planchet. Han strödde ut pengar som himlen strör ut hagel; han tog värjan i hand med en kunglig hållning. Minns ni duellen med engelsmännen vid karmeliterklostret? Ah, vad herr Athos var vacker och ståtlig den gången, då han sade till sin motståndare. ’Ni påyrkar att få veta mitt namn; så mycket sämre för er, min herre, ty jag måste då döda er!’ Ja, jag säger än en gång, att han var en verklig ädling.
— Ja, svarade d'Artagnan, allt det där är sant som evangelium, men ett enda fel hos honom har väl nu förstört alla dessa vackra egenskaper.
— Ja, jag minns, sade Planchet, att han drack mycket. Men han drack ej som andra. I sanning, aldrig var tystnaden mer vältalig. Jag tycker nästan jag hörde honom säga helt sakta: Kom, du glömskans dryck och förjaga mina sorger! Och så han slog foten av ett glas eller halsen av en butelj sedan! Det fanns ingen mer än han, som kunde göra det så.
— Ack, återtog d'Artagnan, vilket bedrövligt skådespel väntar oss icke nu! Denne högättade ädling med sin stolta hållning, denne ståtlige kavaljer, så lysande i sin rustning, att man alltid förundrade sig över att han blott förde en simpel värja i stället för en kommandostav, han har väl nu blivit förvandlad till en krokig gubbe med röd näsa och rinnande ögon. Vi kanske finna honom liggande på en gräsvall, varifrån han betraktar oss med slöa ögon och måhända inte ens känner igen oss. Gud är mitt vittne, Planchet, att jag gärna ville undfly denna bedrövliga syn, om jag inte vore angelägen om att be-