Han red ännu några steg framåt och befann sig snart framför en grind, utarbetad med den smak, som utmärker den tidens gjutgods.
Genom denna grind såg man väl underhållna trädgårdar, en ganska rymlig gård, på vilken flera hästar stampade, hållna av betjänter i olika livreer, och en med två hästar förspänd vagn.
— Antingen bedraga vi oss eller har den där bonden narrat oss, sade d'Artagnan. Det kan inte vara här, som Athos bor. Herre Gud, kan det vara så, att han är död och denna egendom tillhör någon annan, som bär hans namn? Stig av hästen, Planchet, och gå in och fråga dig för; jag tillstår, att jag för min del inte har mod därtill.
Planchet steg av, ledde sin häst vid betslet, närmade sig grinden och ringde på klockan. Genast infann sig en tjänare med grått hår, rak till växten oaktat sin höga ålder, och mottog Planchet.
— Är det här, som greve de La Fère bor? frågade den senare.
— Ja, min herre, det är här, svarade betjänten.
— En herre, som för flera år sedan tagit avsked ur krigstjänsten, är det inte så?
— Alldeles riktigt.
— Och som hade en betjänt, som hette Grimaud, återtog Planchet, som med sin vanliga försiktighet ej trodde sig kunna inhämta nog många underrättelser.
— Herr Grimaud är för tillfället borta, svarade tjänaren, som nu började mönstra Planchet från huvud till fot, synnerligast som han ej var van vid dylika förfrågningar.
— Gott! utropade Planchet strålande. Jag ser, att det är samme greve de La Fère, som vi söka. Var god och öppna för mig, för jag önskar anmäla för greven, att min husbonde, en adelsman bland hans vänner, är här för att besöka honom.
— Varför sa ni inte det genast? frågade den gamle betjänten, i det han öppnade grinden. Men var är er husbonde då?