— Porthos skulle inte ha väntat på någon anledning, sade d'Artagnan med ett småleende.
— Var och en har sin natur och sina svagheter. Fast Porthos är litet fåfäng, har han sina förträffliga egenskaper. Har du återsett honom?
— Jag lämnade honom för fem dagar sedan, svarade d'Artagnan.
Han berättade nu med hela hänförelsen i sitt gascogniska temperament om alla de härligheter, av vilka Porthos var omgiven på sitt slott Pierrefonds, tillade ett och annat godmodigt skämt om vännen och riktade även två eller tre pilar åt den beskedlige Mouston.
— Jag beundrar, sade Athos, i det han log åt denna munerhet, som påminde honom om deras forna glada dagar, att det förbund vi fordom av en slump knöto, oaktat tjugu års skilsmässa ännu så nära förenar oss. Vänskapen slår djupa rötter i goda hjärtan, min käre d'Artagnan. Nå, än Aramis då?
— Jag har träffat honom också, svarade d'Artagnan, men han föreföll mig något kall.
— Jaså, du har träffat Aramis också, återtog Athos, i det han betraktade d'Artagnan med en forskande blick. Det är en riktig vallfärd du gör till vänskapens tempel, såsom poeterna skulle uttrycka sig.
— Åh ja, svarade d'Artagnan litet förlägen.
— Du vet ju, fortfor Athos, att Aramis av naturen är något kall. Dessutom är han alltid upptagen av sina intriger med fruntimmer.
— Ja, jag tror, att han i denna stund har en ganska invecklad intrig, sade d'Artagnan.
Athos svarade icke.
— Han är inte nyfiken, tänkte d'Artagnan.
Icke nog med att Athos ej svarade, han bytte även om samtalsämne.
— Nu ser du, hur jag har det, sade han och gjorde d'Artagnan uppmärksam på, att de nu efter en timmes promenad återkommit till slottet. Vi ha nu nästan gjort en rundtur kring mina ägor.
