Royal för att inför drottningen redogöra för vad som hänt. Hela vägen hade han förföljts av rop och hotelser, flera av soldaterna hade sårats av lansar och hillebarder och han själv träffats av en sten över ena ögat.
Comminges berättelse bekräftade sålunda borgmästarens uppgift. Då man ej kunde hålla stånd mot ett allvarsamt uppror, lät kardinalen utsprida bland folket, att trupperna endast för ceremoniens skull blivit uppställda på kajerna och Pont-Neuf och att de skulle draga sig tillbaka.
Vid fyratiden på eftermiddagen sammandrogos de också till Palais-Royal. Man placerade emellertid en postering vid Barrière des Sergents, en annan vid Quinze-Vingts, en tredje vid Butte Saint-Roch. Man uppfyllde gårdar och bottenvåningar med schweizare och musketörer och höll sig beredd.
Så stodo sakerna, då vi införde läsarna i Mazarins rum, som förr varit Richelieus. Vi ha redan erfarit i vilken sinnesstämning kardinalen lyssnade till folkets knot, som inträngde genom fönstren i hans rum tillika med ekot av bösskotten.
Plötsligt upplyfte han huvudet med rynkade ögonbryn såsom en man, vilken fattat ett beslut, riktade blicken på en stor pendyl, som just slog sex, tog upp en liten silverpipa, som låg på bordet, och blåste två gånger däri.
En hemlig tapetdörr öppnades utan buller, en svartklädd man närmade sig tyst och stannade bakom länstolen.
— Bernouin, sade kardinalen utan att vända sig om, vilka musketörer äro på vakt i palatset?
— Svarta musketörerna, monseigneur.
— Vilket kompani?
— Trévilles kompani.
— Är någon officer av kompaniet där ute i förmaket?
— Ja, löjtnant d'Artagnan.
— En bra karl, tror jag?
— Ja, monseigneur.
— Giv mig en musketörrock och hjälp mig att kläda mig.
Kammartjänaren gick ut lika tyst som han kommit och återvände strax därefter med den begärda dräkten.
