— Du tänker på allt, och jag tackar dig å Planchets vägnar, min käre Athos.
Vid detta namn gjorde Raoul stora ögon och undrade, om det verkligen var till greven, d'Artagnan talade.
— Detta namn förefaller dig besynnerligt, inte sant, Raoul? sade Athos småleende. Det var mitt krigarnamn, då herr d'Artagnan, två tappra vänner och jag utförde våra bedrifter vid La Rochelle. Herr d'Artagnan täcks fortfara att ge mig detta vänskapsnamn, och så ofta jag hör det, glädes mitt hjärta därav.
— Detta namn var ryktbart, sade d'Artagnan, och det rönte en dag en triumfs ärebetygelser.
— Vad menar ni därmed, min herre? frågade Raoul med sin ungdomliga nyfikenhet.
— Jag vet inte heller vad han menar, sade Athos.
— Har du glömt bastionen Saint-Gervais, Athos, och den där servetten, som tre kulor gjorde till en fana? I så fall har jag bättre minne än du, jag minns det ganska väl, och jag skall berätta det för er, unge man.
Han berättade nu för Raoul historien om äventyret vid bastionen, och den hänförde ynglingen tyckte sig höra en av de hjältebragder, som Tasso eller Ariosto besjungit, och som tillhöra riddartidens dagar.
— Men vad d'Artagnan inte sagt dig, Raoul, återtog Athos i sin tur, är, att han var en av de bästa klingorna på sin tid, knäveck av järn, handlovar av stål, en säker och eldig blick … se där vad han bjöd sin motståndare. Han var endast aderton år, tre år äldre än du, Raoul, då jag första gången såg honom i kamp med beprövade män.
— Och herr d'Artagnan blev segrare? frågade den unge mannen, vars ögon lyste under detta samtal och tycktes bönfalla om att få höra närmare detaljer.
— Jag tror, att jag dödade en, sade d'Artagnan med en frågande blick på Athos. Den andre avväpnade eller sårade jag, jag minns inte riktigt vilketdera.
— Ja, du sårade honom. Åh, du var en överdådig fäktare. Jag vill, att du skall veta, Raoul, du som tror dig vara en
