god klinga, och vars fåfänga en gång lätt kunde röna en grym förödmjukelse, jag vill, att du skall veta, hur farlig den man är, som förenar vighet med kallblodighet. Bed i morgon herr d'Artagnan, om han inte känner sig trött av resan, att ge dig en lektion.
— Men, min bäste Athos, du är ju själv en skicklig lärare. Ännu i dag talade Planchet just om den ryktbara duellen vid karmeliterklostret med lord Winter och hans kamrater. Ah, unge man, tillade d'Artagnan, här måste någonstädes finnas en värja, som jag ofta kallat den första i riket.
— Jag har skämt bort min hand genom fäktning med det där barnet, sade Athos.
— Det finns händer, som aldrig bli bortskämda, min käre Athos, svarade d'Artagnan, men som däremot kunna skämma bort andra.
Den unge Raoul hade gärna velat fortsätta samtalet hela natten, men Athos gjorde honom uppmärksam på, att deras gäst torde vara i behov av vila. Raoul följde den ärade gästen till hans rum, men då Athos gissade, att gossen så länge som möjligt skulle stanna kvar hos d'Artagnan för att förmå denne att berätta alla tappra bedrifter från deras unga dagar, kom han själv efter en liten stund och hämtade honom samt slutade denna angenäma afton med en hjärtlig handtryckning och en tillönskan om en god natt åt musketören.
