XVI.
ATHOS DIPLOMATI.
D'ARTAGNAN GICK TILL SÄNGS, MINDRE FÖR att sova än för att i ensamhet få tänka på allt, vad han denna afton hört och sett.
Som han hade ett gott hjärta, och från början av deras bekantskap för Athos fattat en instinktiv böjelse, som slutligen övergått till uppriktig vänskap, gladde det honom på det högsta att nu i honom finna en man med överlägsen intelligens och kraft i stället för den halvfånige drinkare, han väntat att få se sova ruset av sig under bar himmel. I stället för avund och ovilja, som ett mindre ädelt sinne skulle ha erfarit, kände han blott en uppriktig glädje.
Han tyckte likväl, att han nu icke funnit Athos lika öppen och uppriktig i alla avseenden. Vem var väl denne unge man, som han sade sig ha adopterat, och som hade en så förvånande likhet med honom? Huru förklara hans återgång till sällskapslivet och den överdrivna nykterhet han ådagalagt, då de suttit till bords?
