i världen. När de förde hästen tillbaka till stallet, sedan de kört vatten, ha de låtit honom trampa i blomsterrabatten.
D'Artagnan smålog.
— Ah, tror du det? sade han.
Han följde nu sin vän fram åt allén, där flera steg, lika med det, som krossat svärdsliljorna, syntes intryckta i sanden.
— Här äro också sådana steg, Athos, sade han likgiltigt.
— Ja verkligen, och alldeles färska spår till!
— Ja, alldeles färska, upprepade d'Artagnan.
— Vem är det då som har ridit bort på morgonen? frågade Athos sig själv. Kan väl någon häst ha kommit lös från stallet?
— Det är inte troligt, sade d”Artagnan, för stegen synas helt regelbundna.
— Vad är Raoul? utropade Athos nu. Och hur kommer det sig att jag inte sett honom ännu?
— Ssst! sade d'Artagnan, i det han småleende lade ett finger på sin mun.
— Vad är det? sporde Athos.
D'Artagnan berättade nu, vad han,sett, och iakttog därvid noga sin värds ansikte.
— Ah, då förstår jag alltihop, sade Athos med en lätt axelryckning. Den stackars gossen har ridit till Blois.
— Vad skulle han göra där?
— Åh, han skulle väl höra efter, hur den lilla la Vallière befinner sig. Du vet, det där barnet, som i går vrickade sin fot.
— Tror du det? sade d'Artagnan tvivlande.
— Jag inte bara tror det, jag är säker därpå, svarade Athos. Märkte du inte, att Raoul är kär?
— Kan så vara, men i vem då? I det där sjuåriga barnet?
— Vid Raouls ålder, min vän, är hjärtat så fullt, att det måste öppna sig för något, vare sig dröm eller verklighet. Och hans kärlek är hälften dröm och hälften verklighet.
— Du skämtar väl bara? Den där lilla tösen?
— Såg du inte, att hon är den vackraste lilla unge i världen med sina guldgula lockar och blåa, på en gång skälmska och smäktande ögon.
