— Du är min själ häftigare nu än förr i tiden, svarade d'Artagnan; åren ha upphetsat ditt blod i stället för att avkyla det. Vem säger väl att han är min herre och att jag vill påtvinga dig honom?
— Besitta, tänkte d'Artagnan, man bör inte förråda sin hemlighet för en man med sådana åsikter!
— Nå, men säg mig då, vilka dina förslag äro, återtog Athos.
— Åh, ingenting är enklare. Du lever på din egendom och tycks finna dig lycklig i din förgyllda medelmåtta. Porthos har kanske femtio eller sextiotusen livres i årlig ränta. Aramis har alltjämt sina femton hertiginnor, som tvista om prelaten liksom de förr tvistade om musketören; han är också ett lyckans skötebarn. Annat är det med mig. Jag har i tjugu år burit kyller och kyrass fjättrad vid denna alltför låga grad utan att komma vare sig fram eller tillbaka, utan att verkligen leva, ty jag är verkligen mer död än levande. Och då jag nu vill vakna till liv igen, så komma ni alla och säga mig: Han är en skurk, en skälm, en dålig herre. För tusan, jag är av samma tanke som ni, men skaffa mig då en bättre herre eller årliga räntor att leva på.
Athos funderade ett ögonblick och förstod nu d'Artagnans list; han hade i början gått för rakt på sak och slingrade sig nu för att dölja sitt spel. Athos insåg, att det förslag vännen gjort honom var allvarligt och skulle blivit närmare utvecklat, om han blott aldrig så litet lyssnat därtill.
— Aha, tänkte han, d'Artagnan tillhör Mazarins parti.
Från denna stund gav han försiktigt akt på sig själv. Även d'Artagnan å sin sida vart mera förbehållsam än vanligt.
— Men du har i alla fall en idé återtog Athos.
— Ja visst, jag ville fråga er alla tre till råds, så att vi kunde hitta på någon utväg att företaga något, för om vi inte hålla ihop blir det hela ofullständigt.
— Det är sant. Du talar om Porthos … har du då verkligen förmått honom att åter ge sig ut och söka lyckan? Men han bör väl redan vara så lycklig som en människa kan begära.
