— Visserligen, men sådan är människan … hon önskar sig alltid något, som hon inte har.
— Och vad önskar Porthos då?
— Att bli baron.
— Ja visst, det är sant, det hade jag glömt, sade Athos leende.
— Det är sant? tänkte d'Artagnan. Hur har han väl fått veta det? Månne han brevväxlar med Aramis? Ah, visste jag bara det, så visste jag allt!
Här avbröts samtalet, ty i detta ögonblick inträdde Raoul. Athos ämnade banna honom litet, men den unge mannen såg så bedrövad ut, att han icke hade hjärta därtill; han frågade i stället vad som fattades honom.
— Har er unga granne blivit sämre? sporde d'Artagnan.
— Åh, min herre, svarade Raoul, nästan överväldigad av smärta, hennes fall var ganska allvarligt, och läkaren fruktar, att hon, utan att få något iögonenfallande lyte, likväl kommer att halta hela sitt liv.
— Det vore bra ledsamt! sade Athos.
— Vad som gör mig mest förtvivlad, återtog Raoul, är att jag var skulden till olyckan …
— Du, Raoul? sade Athos.
— Ja visst, det var ju för att skynda fram till mig, som hon hoppade ned från vedtraven.
— Det återstår er bara en enda utväg att gottgöra saken, min käre Raoul, sade d'Artagnan, nämligen att som botgörelse gifta er med flickan.
— Ah, min herre, ni skämtar med en verklig olycka, svarade Raoul, det är mycket illa.
Raoul, som kände behov att vara ensam för att kunna giva fritt lopp åt sina tårar, gick åter upp på sitt rum, som han sedan icke lämnade förrän vid frukosttimmen.
Den goda sämjan mellan de två vännerna stördes ej i minsta mån av morgonens skärmytsling; de frukosterade också med bästa aptit, medan de emellanåt betraktade den stackars Raoul, som med ögonen fuktade av tårar och med oroligt sinne knappt förtärde något.
