Efter frukostens slut anlände två brev, vilka Athos läste med stor uppmärksamhet, och han kunde ej hindra sig från att ett par gånger spritta till vid läsningen därav.
D'Artagnan, som iakttog honom tvärs över bordet, och som hade skarp syn, svor för sig själv på, att han på det ena brevet igenkände Aramis fina stil; det andra däremot var skrivet med stor oövad fruntimmersstil.
— Hör på, sade d'Artagnan till Raoul, då han märkte, att Athos önskade bli ensam för att besvara de båda breven eller för att begrunda deras innehåll, låt oss göra ett besök i fäktsalen, det kommer att förströ er litet.
Den unge mannen såg på Athos, som besvarade hans blick med ett bifallstecken.
De gingo nu in i en låg sal i bottenvåningen, på vars väggar hängde floretter, masker, handskar, bröstkyller, kort sagt alla fäktkonstens tillbehör.
— Nå, hur går det? frågade Athos då han en kvart därefter infann sig där.
— Han har redan din säkra arm, Athos, svarade d'Artagnan, och om han också ägde din kallblodighet, kunde jag lyckönska honom.
Den unge mannen stod en smula snopen. Mot en eller två gånger, som han träffat d'Artagnan i armen eller låret hade denne givit honom minst tjugu stötar på själva kroppen.
I detta ögonblick inträdde Charlot med ett angeläget brev till d'Artagnan, vilket ett bud nyss avlämnat.
Nu var det Athos tur att förstulet iakttaga sin vän.
D'Artagnan läste brevet utan någon synbar rörelse, och då han slutat läsningen, sade han med en lätt skakning på huvudet:
— Nu ser du, min vän, vad tjänstgöring vill säga, och du gör verkligen rätt i att inte vilja återgå i tjänst. Herr de Tréville är sjuk, och kompaniet kan inte vara mig förutan, därför är det slut med min permission.
— Du far alltså tillbaka till Paris?
— Ja, jag måste ju det, svarade d'Artagnan. Men kommer inte du dit också?
