— Nej för all del, svarade drabanten, han har förutspått mycket, som gått i fullbordan, till exempel att drottningen skulJe nedkomma med en son, att herr de Coligny skulle stupa i sin duell med hertig Guise, och att koadjutorn skall utnämnas till kardinal. Nåväl, drottningen nedkom verkligen med en son, och herr de Coligny stupade också.
— Ja, svarade Mazarin, men koadjutorn är ännu inte kardinal.
— Nej, monseigneur, sade drabanten, men han blir det nog.
Mazarin gjorde en grimas varmed han ville uttrycka: Ännu har han inte kardinalshatten. Därpå tillade han:
— Er tanke är således den, att herr de Beaufort verkligen skall lyckas att rymma?
— Det är så visst min tanke, monseigneur, svarade soldaten, att om ers eminens i denna stund erbjöd mig herr de Chavignys, Vincennesguvernörens syssla, skulle jag inte mottaga den. Men så snart pingsten är över, vore det en annan sak.
Ingenting övertygar mer än en fast övertygelse; den utövar sitt inflytande till och med på de klentrogna, och långt ifrån att vara klentrogen, var Mazarin, som vi redan nämnt, vidskeplig. Han avlägsnade sig därför helt tankfull.
I stället för att, som han först ämnat, begiva sig in till drottningen, gick han tillbaka in i sitt kabinett, ropade på Bernouin, befallde honom att tidigt följande morgon skicka efter den fånguppsyningsman, som hade tillsyn vid bevakningen av hertig de Beaufort och att väcka honom, så snart denne anlänt.
Utan att ana det hade drabanten vidrört kardinalens ömtåligaste sår. Under de fem år Beaufort suttit i fängelse, gick ingen dag förbi utan att Mazarin tänkte, att han den ena eller andra stunden skulle undkomma. Man kunde väl icke i hela hans liv hålla en Henrik IV:s sonson i fängelse, synnerligast som denne knappt var trettio år gammal. Men vilket glödande hat måste han icke under sin fångenskap ha fattat till den, som inspärrat honom, rik, tapper, ärelysten, älskad av kvinnor och fruktad av män, och sålunda förkortat hans levnad med några av de bästa åren, ty att leva i fängelse är ej att leva.
