Tyst och tankfull började kardinalen taga av sig den högtdsdräkt, han iklätt sig för att övervara parlamentssessionen, och påtaga sig vapenrocken, vilken han till följd av sina forna fälttåg i Italien bar med en viss ledighet. När han var färdigklädd, sade han:
— Gå efter löjtnant d'Artagnan.
Denna gång gick kammartjänaren ut genom stora dörren, men lika tyst och stum som förut. Man kunde ha tagit honom för en skugga.
Då kardinalen blev ensam, såg han sig med en viss tillfredsställelse i en spegel. Han var ännu ung, knappt fyrtiosex år, han var välväxt, knappt under medellängd, hade frisk hy, eldig blick, stor, men välformad näsa, bred och majestätisk panna, kastanjebrunt, något krusigt hår samt skägg, mörkare än håret och alltid väl vårdat.
Han satte på sig axelgehänget, och höll just på att draga på ett par silkesvantar, då dörren öppnades.
— Löjtnant d'Artagnan, anmälde kammartjänaren.
En officer inträdde.
Det var en man om trettionio eller fyrtio år, tämligen liten, men välväxt, mager, med livfulla ögon, mörkt skägg och håret något gråsprängt, som det ofta kan vara, då man funnit livet antingen för angenämt eller för hårt, och i synnerhet då man är mycket mörklagd.
D'Artagnan tog några steg fram i kammaren, som han igenkände, emedan han varit där en gång i kardinal de Richelieus tid, och då han icke såg någon annan i detta rum än en musketör av hans eget kompani, kastade han en blick på denne och igenkände genast kardinalen.
Han stannade i en vördnadsfull, men värdig ställning, såsom det anstår en man av stånd, vilken ofta varit i sällskap med förnäma och högättade herrar.
Kardinalen riktade på den inträdande en mera skarp än djup blick och betraktade honom uppmärksamt. Därpå sade han:
— Ni är löjtnant d'Artagnan?
— Ja, monseigneur, svarade officeren.
