XVIII.
HERTIG DE BEAUFORTS FÖRSTRÖELSER I FÅNGTORNET PÅ VINCENNES.
DEN FÅNGE, SOM INGAV KARDINALEN SÅ mycken oro, och vars fyrtio rymningssätt störde hela hovets lugn, anade icke, vilken fruktan man för hans skull hyste i Palais-Royal.
Han fann sig så noga bevakad, att han redan insett fruktlösheten av alla rymningsförsök. Hela hans hämnd bestod blott i att utgjuta sig i förbannelser och smädeord mot Mazarin. Han försökte till och med att skriva visor om honom, men avstod snart därifrån. Herr de Beaufort var icke blott oförmögen att skriva vers, han uttryckte sig ofta på prosa med största svårighet.
Hertig de Beaufort var sonson till Henrik IV och Gabrielle d'Estrées, lika god, lika tapper, lika stolt och i synnerhet lika mycket gascognare som farfadern, men mycket mindre vitter. Sedan han efter Ludvig XIII:s död någon tid varit gunstling, förtrogen, med ett ord den förste vid hovet, måste han en dag avstå platsen åt Mazarin och blev nu endast den andre i ord-
