ningen. Som han var nog fåfäng att förarga sig däröver och nog oförsiktig att säga det, lät drottningen arrestera och föra honom till Vincennes genom samme Guitaut, som vi redan påträffat i början av denna berättelse. Det faller av sig självt, att när man säger drottningen, menar man Mazarin. Sålunda befriade man sig icke blott från hans person och hans anspråk, utan man räknade honom icke längre bland prinsarnas antal, så populär han än var, och han hade nu i fem år haft en föga kunglig bostad i tornet på Vincennes.
Sedan Beaufort misslyckats i poesien, försökte han sig i målarkonsten. Med kol ritade han på väggarna upp kardinalens drag, och då hans tämligen medelmåttiga förmåga i denna konst ej satte honom i stånd att ge porträttet någon större likhet, skrev han för att ej lämna något tvivel övrigt följande ord under karikatyren: »Ritratto dell' illustrissimo facchino Mazarini.»
Då guvernör de Chavigny underrättades härom gjorde han ett besök hos hertigen och bad honom välja ett annat tidsfördriv eller åtminstone rita porträtt utan underskrifter. Dagen därefter var hela rummet fullt med både porträtt och underskrifter. Herr de Beaufort, liksom andra fångar, liknade mycket små barn, vilka envisas att helst vilja göra det, som man förbjuder dem.
Herr de Chavigny underrättades om denna tillökning av porträtt. Denna gång sade guvernören ingenting, men en dag, då hertigen spelade boll, lät han tvätta bort alla ritningarna och bestryka hela rummet med vattenfärg.
Herr de Beaufort tackade Chavigny för att han haft godheten att sålunda förse honom med nytt ritpapper, och indelade nu sina väggar i vissa rutor, bestämmande var och en av dessa åt något drag ur Mazarins levnad.
Den första rutan skulle föreställa illustrisssmo facchino[1] Mazarini, då han fick ett kok stryk av kardinal Bentivoglio, vars betjänt han varit.
- ↑ Den ryktbare skälmen.
