bevista en ny uppvisning, skulle Pistache då ha lärt sig andra konster.
Tre dagar därefter hade man förgiftat Pistache.
Man sökte upptäcka den brottslige, men denne förblev okänd, som man lätt kan förstå. Hertig de Beaufort lät åt hunden uppresa en gravvård med följande inskrift:
»Här vilar Pistache, en av de klokaste hundar, som
någonsin funnits.»
Det fanns ingenting att invända mot denna gravskrift, och
herr de Chavigny kunde icke förhindra den.
Hertigen yttrade helt oförställt, att man på hans hund anställt försök med det gift, man ämnade begagna mot honom själv, och då han en dag ätit middag, lade han sig på sängen, beklagande sig över att han hade magplågor, och att Mazarin låtit förgifta honom.
Detta nya upptåg kom till kardinalens öron och gjorde honom helt förskräckt. Han förbjöd nu, att fången skulle förtära något, innan man smakat på vinet och maten, som han fick. Det var då la Ramée blev anställd hos honom som provsmakare.
Herr de Chavigny förlät emellertid icke hertigen för de spydigheter, den oskyldige Pistache fått umgälla. Ett par veckor därefter fann hertig de Beaufort två rader trädtelningar, smala som lillfingret, planterade vid vägen, som förde till bollhuset; Han frågade, vad detta skulle betyda och fick till svar, att det skedde för att skaffa honom skugga längre fram. Denna artighet försatte Beaufort i raseri.
Hertigen ansåg nu tiden vara inne, att tillgripa ett av sina fyrtio rymningssätt. Han försökte först det enklaste, som var att muta la Ramée, men denne, som köpt sin syssla för femtonhundra écuer, satte följaktligen stort värde därpå. I stället för att främja fångens avsikter, gick han ofördröjligen och underrättade Chavigny därom, och denne satte genast åtta man i prinsens rum, fördubblade skiltvakterna och tredubblade posterna. Från denna stund gick prinsen endast så som teaterkungar pläga gå, med fyra man framför sig och fyra efter sig, utan att räkna dem, som utgjorde eftertruppen.
