Grimaud, som höll glasbiten i sin hand, lade fingret på kanten och sade:
— Vass!
— Det är sant, monseigneur, sade la Ramée. Besitta, vilken ovärderlig man vi fått i honom!
— Herr Grimaud, sade prinsen, för ert eget bästa ber jag er, kom mig aldrig så nära, att jag kan nå er med handen!
Grimaud bugade sig och drog sig tillbaka ända bort till väggen.
— Tyst, tyst, monseigneur, sade la Ramée, ge mig er lilla galge, så skall jag spetsa av den med min kniv.
— Ni? svarade hertigen leende.
— Ja, var det inte det ni önskade?
— Jo visst. För tusan, det blir så mycket roligare. Se här, min käre la Ramée.
La Ramée, som icke anade prinsens avsikt, spetsade nu galgens fot på det prydligaste sätt i världen.
— Tack, sade hertigen, borra nu ett litet hål i golvet, medan jag hämtar delinkventen.
La Ramée lade sig med ena knäet på golvet och gjorde ett litet hål däri. Under tiden hängde prinsen sin kräfta i tråden. Därpå uppreste han galgen mitt på golvet och brast i skratt.
La Ramée skrattade också av hjärtans grund, likväl utan att veta, vad de egentligen skrattade åt, och vaktkarlarna instämde i korus.
Grimaud var den ende, som ej skrattade. Han närmade sig la Ramée och sade, i det han pekade på den i tråden dinglande kräftan:
— Kardinal!
— Hängd av hans höghet hertigen av Beaufort, återtog prinsen, i det han skrattade ännu hjärtligare, och av Jacques Chrysostome la Ramée, kunglig fånguppsyningsman.
La Ramée uppgav ett rop av förskräckelse och rusade fram till galgen, som han ryckte upp från golvet och bröt sönder, varefter han kastade bitarna ut genom fönstret. Han ämnade
