Han sträckte ut sina hotfullt sammankrökta händer mot Grimaud, som höll på att skjuta vaktkarlen ut ur rummet och låsa igen dörren efter honom.
I detsamma kände han sina axlar fattas av prinsens händer som av två järntänger, men i stället för att ropa eller försvara sig, förde han pekfingret till sina läppar och sade halvhögt, i det han gav sitt ansikte det behagligaste leende, han kunde antaga, endast detta ord:
— Tyst!
En åtbörd, ett småleende och ett ord … allt detta var något så sällsynt hos Grimaud, att hans höghet hejdade sig i största förvåning.
Grimaud begagnade sig av detta ögonblick för att ur sin västficka taga fram en förtjusande liten biljett med aristokratiskt sigill, vars långa förvarande i Grimauds kläder likväl ej helt berövat den dess ursprungliga vällukt. Han räckte den åt hertigen utan att säga ett ord.
Hertigen släppte Grimaud, alltmer förvånad, fattade biljetten och utropade, då han igenkände handstilen:
— Från fru de Montbazon!
Grimaud gjorde ett jakande tecken med huvudet.
Hertigen slet hastigt av omslaget, förde handen till sina ögon, ty så överraskad var han, och läste följande:
»Min bäste hertig!
Ni kan helt och hållet lita på den hederlige man, som överlämnar detta brev till Eder, ty han är kammartjänare hos en adelsman, som är på vår sida, och som ansvarar för honom som en genom tjugu års trohet beprövad man. Han har samtyckt att taga tjänst hos er fångvaktare och låta inspärra sig med er på Vincennes för att förbereda och underlätta eder flykt, som vi nu planera.
Befrielsens stund nalkas; hav mod och tålamod och kom ihåg, att alla edra vänner, oaktat tiden och frånvaron, bibehållit samma känslor, de alltid hyst för eder.
Marie de Montbazon.
