P. S. Jag skriver ut mitt namn, ty det vore väl förmätet av mig att tro, att Ni efter fem års frånvaro skulle av initialerna kunna gissa Er därtill.»
Hertigen stod ett ögonblick överväldigad av sina känslor.
Vad han i fem års tid förgäves önskat sig, nämligen en tjänare,
en hjälp, en vän, kom nu som nedramlande från himlen i ett
ögonblick då han minst väntat det. Han betraktade Grimaud
med förundran och läste ännu en gång igenom brevet från
början till slut.
— Ah, älskade Marie! mumlade han därpå, det var då verkligen dig jag såg inne i vagnen. Hon tänker på mig ännu efter fem års skilsmässa. Anfäkta, det är en trohet, sådan som man eljest blott finner i Astrea! Och du, min vän, tillade han högt till Grimaud, du vill alltså hjälpa oss?
Grimaud gjorde ett jakande tecken.
— Du har kommit hit fördenskull?
Grimaud upprepade samma tecken.
— Och jag, som ville strypa dig! utropade hertigen.
Grimaud smålog blott.
— Men vänta litet, sade hertigen och började söka i sin ficka. Vänta bara, man skall inte säga, att en sådan tillgivenhet för en sonson av Henrik IV lämnats utan belöning.
Hertigens åtbörd antydde den bästa avsikt i världen. Men ett av de försiktighetsmått man vidtog på Vincennes var att fråntaga fångarna deras pengar. Då Grimaud såg hertigens missräkning, tog han upp ur sin ficka en börs, full med guldmynt och räckte honom den.
— Se här vad monseigneur söker, sade han.
Hertigen öppnade börsen och ville tömma den i Grimauds händer, men denne skakade på huvudet.
— Tack, monseigneur, sade han, i det han tog ett steg tillbaka, men jag har redan fått min betalning.
Hertigens förvåning ökades alltmer. Han räckte Grimaud sin hand, och denne närmade sig och kysste den vördnadsfullt. Athos fina umgängeston hade ej varit utan inflytande på Grimaud.
