det villkoret uppställdes, skulle jag frivilligt återvända till fängelset!
— Monseigneur, om ni talar så där, så ropar jag in Grimaud.
— Nå, men vad sa han er, den skälmen?
— Vad han sa? Han sa, att jag skulle bevaka er mycket noga.
— Bevaka mig? Varför det då? frågade hertigen med en viss oro.
— Därför att en astrolog spått, att ni skulle rymma.
— Jaså, har en astrolog spått det? sade hertigen, som ofrivilligt spratt till.
— Bevars ja, de veta inte vad de ska hitta på allt, de där dumma trollkarlarna!
— Och vad svarade ni hans höga eminens?
— Jag svarade, att ni för att kunna rymma måste förvandla er antingen till en bofink eller en kungsfågel.
— Ni har rätt, dess värre. Kom nu och spela ett parti boll med mig, la Ramée.
— Jag ber ers höghet ursäkta, men jag måste ha en halvtimme på mig först.
— Varför det?
— Jo, se saken är den, att den där pastejbagaren, som bodde mitt emot slottet och som kallades fader Marteau, för åtta dagar sedan sålt sin rörelse åt en pastejbagare från Paris, som av läkaren föreskrivits lantluft.
— Nå, vad har det med saken att göra?
— Vänta litet, monseigneur. Nu är det så, att den där fördömde pastejbagaren i sitt bodfönster har en sådan mängd läckerheter, att det vattnas i munnen bara man ser dem.
— Läckergom!
— Åh kors, man är väl inte precis läckergom, därför att man tycker om att äta gott, monseigneur. Nåväl, när nu den förbaskade bagaren såg mig stanna utanför hans fönster, kom han ut till mig och smilade och sa: ’Bäste herr la Ramée, ni måste skaffa mig fångarna i tornet till kunder. Jag köpte den här boden av min företrädare, emedan han försäkrade mig,
