Slutligen hade man icke flera bollar kvar. La Ramée föreslog då, att de skulle skicka någon att taga upp dem ur löpgraven. Men hertigen invände ganska riktigt, att det skulle vara tidsspillan, han närmade sig vallen, som enligt fånguppsyningsmannens uppgift var åtminstone femtio fot hög på detta ställe, och såg en man, som arbetade i en av de många trädgårdar, vilka bönderna anlade på löpgravens motsatta sluttning.
— Hallå där, min vän! ropade hertigen.
Mannen lyfte upp huvudet, och hertigen var nära att uppgiva ett rop av förvåning. Denne man, denne bonde, denne trädgårdsarbetare var Rochefort, vilken prinsen trodde sitta på Bastiljen.
— Nå, vad står på där uppe? frågade mannen.
— Var så vänlig och kasta upp våra bollar, ropade hertigen.
Trädgårdsarbetaren nickade och började kasta upp bollarna, vilka la Ramée och vaktkarlarna upptogo. En boll föll emellertid ned vid hertigens fötter, och som denna tydligen var ämnad åt honom, stoppade han den i sin ficka.
Sedan han tackat den förmenta bonden, fortsatte han partiet.
Men hertigen hade en ihållande otur denna dag; bollarna flögo oupphörligt utåt fältet i stället för att stanna kvar inom spelets utstakade gränser. Herr de Beaufort förklarade slutligen, att han skämdes över sin oskicklighet och ej längre ville fortsätta spelet.
La Ramée var förtjust över att så fullständigt ha besegrat en prins av blodet.
Prinsen gick nu in och lade sig på sängen, där han alltsedan man tagit ifrån honom hans böcker, plägade tillbringa nästan hela dagen.
La Ramée tog hans kläder, under förevändning att de voro dammiga och att han skulle låta borsta dem, men i själva verket för att vara säker på, att prinsen icke skulle kunna gå ut. Han var en mycket försiktig man, den gode la Ramée.
Lyckligtvis hade prinsen hunnit gömma bollen under sin huvudkudde. Så snart dörren var stängd, slet han med sina tänder sönder bollen, ty man hade icke låtit honom behålla
