något vasst verktyg. Inuti bollen fann han ett brev, som innehöll följande rader:
»Monseigneur! Edra vänner vaka, och befrielsens timme
nalkas. Begär i övermorgon att få en pastej från den nya
pastejbagaren, som köpt den förres bod, och som är ingen
annan än er hovmästare Noirmont. Öppna inte pastejen, förrän
ni blivit ensam. Jag hoppas ni skall bli nöjd med dess
innehåll.
Ers höghets alltid tillgivne tjänare såväl på Bastiljen som annorstädes
P. S. Ers höghet kan i alla avseenden anförtro sig åt Grimaud; han är en mycket förståndig karl och oss fullkomligt tillgiven.»
Hertig de Beaufort, som sedan han avstått från sina studier
i målarkonsten åter fick eldat i sina rum, brände upp brevet,
såsom han även, med ännu större saknad, gjort med fru de
Montbazons, och stod i begrepp att även bränna upp bollen, då
det föll honom in att den kunde bli honom nyttig för att
överbringa hans svar till Rochefort.
Han var väl bevakad, ty vid den rörelse han gjort, inträdde la Ramée.
— Är det någonting monseigneur behöver? frågade han.
— Jag frös, svarade hertigen, och jag skötte om elden, så att den skulle värma bättre. Ni vet, min vän, att rummen i Vincennes äro kända för sin kyla. Man kunde förvara is och samla salpeter här. De rum, vari Puylaurens, marskalk Ornano och min onkel storpriorn dogo äro, som fru de Rambouillet sade, fullt jämngoda med en dosis arsenik.
Hertigen lade sig åter, i det han behändigt stack bollen under sin kudde. La Ramée smålog tvunget. Han var i själva verket en bra karl, som fattat tillgivenhet för sin förnäma fånge och skulle blivit förtvivlad, om någon olycka hänt honom. De
