ens ropa »se upp!» och liksom om hopen, upprorisk eller ej, vetat vem den hade att göra med, skingrade den sig hastigt och lämnade vägen fri för patrullen. Kardinalen avundades honom detta lugn, vilket han tillskrev vanan vid faror, och han fattade för denne officer, under vars ledning han för ögonblicket ställt sig, det slags aktning, som själva försiktigheten medgiver det oförvägna modet.
Då de närmade sig posteringen vid Barrière des Sergents, ropade skiltvakten: »Vem där?» D'Artagnan gav lösen: »Ludvig och Rocroy», och höll in sin häst.
Sedan dessa igenkänningstecken växlats, frågade d'Artagnan, om det inte var herr de Comminges, som förde befälet över denna postering. Skiltvakten visade då på en officer, som stod och språkade med en ryttare, under det han höll handen på halsen av dennes häst.
— Det är herr de Comminges, sade d'Artagnan, i det han återvände till kardinalen.
Kardinalen red fram mot dem, under det d'Artagnan av grannlagenhet strök sin häst litet tillbaka. Det sätt, varpå officeren till fots och även den till häst avtogo sina hattar, övertygade honom om, att de igenkänt hans eminens.
— Bravo, Guitaut! sade kardinalen till ryttaren, jag ser att ni oaktat edra sextiofyra år ännu är lika vaksam och tillgiven. Vad var det ni sa till den här unge mannen?
— Monseigneur, svarade Guitaut, jag sa honom, att vi leva i en besynnerlig tid, och att den här dagen mycket liknar en av ligans dagar, som jag hörde så mycket talas om i min ungdom. Vet ni, att det varit fråga om ingenting mindre än att barrikadera gatorna Saint-Denis och Saint-Martin?
— Nå, vad svarade herr de Comminges, min käre Guitaut?
— Monseigneur, genmälde Comminges, jag svarade, att de för att stifta en liga saknade någonting, som tycktes mig av största vikt, nämligen en hertig av Guise; för övrigt gör man ej gärna två gånger samma sak.
— Nej, men de göra i stället en »fronde», som de säga.
— En fronde? Vad vill det säga? sporde Mazarin.
— Det är det namn de giva sitt parti, monseigneur.
