att ehuru hertiginnan icke hade äran att känna greve de La Fère, bad hon honom likväl stiga in.
Athos följde lakejen, som förde honom genom en lång rad av rum och slutligen stannade framför en stängd dörr. De befunno sig i en salong. Athos tecknade åt Raoul att vänta här. Lakejen öppnade och anmälde greve de La Fère.
Fru de Chevreuse, om vilken vi så ofta talat i vår berättelse De tre musketörerna, utan att vi haft tillfälle att framställa henne på scenen, ansågs ännu vara en mycket vacker kvinna. Ehuru hon vid denna tid redan var fyrtiofyra eller fyrtiofem år, tycktes hon knappt vara mer än trettiofem; hon hade ännu sitt vackra, blonda hår, sina stora, livliga och kloka ögon, vilka intrigen så ofta öppnat och kärleken så ofta tillslutit, hon hade ännu denna sylfidiska figur, som gjorde, att då man såg henne bakifrån, tycktes hon ännu vara samma unga flicka, som tillsammans med Anna av Österrike hoppade över det dike vid Tuilerierna, vilket år 1623 berövade franska kronan en arvinge.
För övrigt var hon ännu alltjämt samma dåraktiga varelse, vars kärleksäventyr buro en sådan prägel av originalitet, att de nästan givit hennes släkt en viss glans.
Hon befann sig nu i en liten budoar, vars fönster vette åt trädgården. Denna budoar var, enligt det mod fru de Rambouillet låtit införa, då hon byggde sitt palats, tapetserat med ett slags blå damast med rosenröda blommor och guldblad. Det röjde mycket koketteri hos en dam vid fru de Chevreuses ålder att mottaga ett besök i en sådan budoar, synnerligast i den ställning hon nu befann sig, liggande på en schäslong, med huvudet lutat mot damasten.
Hon höll i handen en halvöppen bok, och hade en dyna under armen. Då lakejen anmälde greven, reste hon sig något upp och sköt nyfiket fram huvudet.
Athos visade sig nu.
Han var klädd i violett sammet med snörmakeri av samma färg. Aiguiletterna voro av förgyllt silver, hans kappa var utan guldbroderi, och en enkel, violett plym omgav hans svarta hatt.
På fötterna bar han svarta stövlar, och i hans lackerade värjgehäng hängde den präktiga värja, vilken Porthos så ofta
