220
— Denna gång hade de haft en lång och besvärlig dagsresa. Det var mycket kallt, det var den 11 oktober. Det fanns varken värdshus eller slott i byn, och bondgårdarna voro torftiga och osnygga. Marie Michon var en mycket aristokratisk dam, liksom sin syster, drottningen, var hon van vid vällukter och fint linne. Hon beslöt därför att begära natthärbärge i prästgården.
Athos gjorde ett uppehåll.
— Fortfar, sade hertiginnan, jag har ju redan sagt er, att jag är beredd på allt.
— De båda resande klappade på dörren. Det var sent: prästen, som redan gått till sängs, ropade åt dem, att stiga in. De gjorde så, ty dörren var olåst. I byarna litar man på folks ärlighet. En lampa brann i rummet, där prästen låg. Marie Michon, som var den mest förtjusande kavaljer i världen, stack in huvudet och bad om gästfrihet.
— Gärna, min unge herre, svarade prästen, om ni vill åtnöja er med återstoden av min supé och hälften av mitt rum.
De båda resande överlade ett ögonblick; prästen hörde dem brista i skratt. Därpå svarade kavaljeren, eller rättare sagt damen:
— Tack, herr pastor, jag går in därpå.
— Nåväl, sätt er då till bords, men var goda och gör så litet buller som möjligt, ty jag har också färdats hela dagen och skulle gärna vilja sova i natt.
Fru de Chevreuse övergick synbarligen från förvåning till häpnad och från häpnad till bestörtning; under det hon betraktade Athos antog hennes ansikte ett obeskrivligt uttryck — man såg, att hon velat säga något, men ändå teg av fruktan att förlora ett enda av berättarens ord.
— Och sedan? sade hon blott.
— Sedan? upprepade Athos. Ja, nu kommer just det svåraste.
— Berätta bara! Mig kan man säga allt. För övrigt rör det ju inte mig utan bara den där mamsell Marie Michon.
— Ja visst, svarade Athos. Nåväl, Marie Michon superade tillsammans med sin följeslagerska och inträdde därefter, en-
