ser om detta barn, ty under sin landsflykt hade hon ju inte kunnat behålla det, men då hon återkom till Paris, ville hon låta uppfostra det i sin närhet.
— Och Vad svarade abbén henne då? frågade Athos.
— Att en herre, som han inte kände, åtagit sig att draga försorg om barnet, ansvarat för dess framtid och tagit det med sig.
— Det var sant.
— Ah, då förstår jag! Den där herrn var ni … det var gossens far.
— Tyst, tala inte så högt, min fru, han är där ute.
— Han är här! utbrast fru de Chevreuse, i det hon sprang upp. Han är där ute, min son, Marie Michons son är här! O, låt mig genast få se honom!
— Kom ihåg, min fru, att han varken känner sin far eller sin mor.
— Ni har förtegat hemligheten, och nu för ni honom till mig i tanke att därmed göra mig lycklig. O tack, tack, min herre! utropade hertiginnan, i det hon fattade hans hand och ville föra den till sina läppar. Ni har ett ädelt hjärta.
— Jag för honom till er, sade Athos, i det han drog tillbaka sin hand, för att även ni i er tur må göra något för honom, min fru. Ända tills nu har jag vakat över hans uppfostran, och jag tror, att jag danat honom till en fulländad adelsman, men den stunden har inträffat, då jag finner mig nödsakad att återtaga en partimans irrande och farliga liv. Från och med morgondagen kastar jag mig in i en mycket äventyrlig affär, i vilken jag kan bli dödad. Då äger han ingen annan än er, som kan beskydda honom i en värld, där han är berättigad att intaga en plats.
— Var lugn! utropade hertiginnan. Olyckligtvis har jag numera endast ringa inflytande, men vad som återstår mig tillhör honom. Vad förmögenhet och titel beträffar …
— Oroa er inte för det, min fru. Jag har insatt honom till arvinge av egendomen Bragelonne, som jag själv fått i arv,
