och som ger honom titeln vicomte samt tiotusen livres årlig ränta.
— På min ära, greve, är ni inte en sann ädling! Men jag längtar att få se vår unge vicomte. Var är han?
— Där ute i salongen. Jag skall ropa in honom, om ni så önskar.
Athos gjorde en rörelse mot dörren, fru de Chevreuse hejdade honom ett ögonblick.
— Är han vacker? frågade hon.
Athos smålog.
— Han liknar sin mor, svarade han. Därpå öppnade han dörren och vinkade åt Raoul, som genast visade sig på tröskeln.
Fru de Chevreuse kunde icke avhålla sig från att uppgiva ett glädjerop, då hon såg den intagande ynglingen, som överträffade alla de förhoppningar, hennes fåfänga någonsin kunnat göra sig.
— Kom närmare, vicomte, sade Athos. Hertiginnan de Chevreuse tillåter er att kyssa hennes hand.
Den unge mannen närmade sig med sitt behagliga leende; med blottat huvud böjde han ett knä till golvet och kysste hertiginnans hand.
— Herr greve, sade han, i det han vände sig till Athos, var det inte för att skona min blyghet, som ni sade, att denna dam var hertiginnan de Chevreuse? Är hon inte snarare drottningen själv?
— Nej, vicomte, svarade fru de Chevreuse, i det hon fattade hans hand, lät honom taga plats bredvid henne och betraktade honom med ögon, som lyste av glädje. Nej, tyvärr är jag inte drottningen, för om jag vore det, skulle jag genast göra för er allt vad ni förtjänar, men ehuru så inte är, tillade hon, i det hon knappt kunde avhålla sig från att trycka sina läppar mot hans klara panna, ber jag er ändå säga mig, vilken bana ni önskar beträda.
Athos betraktade dem båda med ett uttryck av obeskrivlig lycka.