— En ganska älskvärd man?
— Det kan ju så vara.
— Och kvick?
— Tyvärr blott alltför kvick.
— Nå, sade Scarron, varför vill ni då, att jag skulle upphöra att taga emot en sådan man?
— Därför att han tänker illa?
— Verkligen? Om vem då?
— Om kardinalen.
— Vad? sade Scarron. Jag tar emot herr Gilles Despreaux, som tänker illa om mig själv, och ni vill att jag skulle vägra mottaga koadjutorn, därför att han tänker illa om en annan? Omöjligt!
Samtalet avstannade här, och av idel motsägelseande såg Scarron hädanefter ännu oftare herr de Gondy hos sig.
På morgonen av den dag, dit vi nu hunnit, och som var den vanliga utbetalningsdagen för Scarrons pensionskvartal, skickade han som vanligt sin betjänt med kvitto för att lyfta kvartalsbeloppet i pensionskassan, men man svarade honom nu »att staten icke ägde mer pengar för abbé Scarrons räkning».
Då betjänten framförde detta svar till Scarron, var hertig de Longueville närvarande och erbjöd sig genast att giva honom en dubbe!t så stor pension som den, Mazarin indragit för honom, men den sluge giktsjuke aktade sig väl att mottaga anbudet. Han lagade så att hela staden redan klockan fyra på eftermiddagen kände till kardinalens vägran. Det var just en torsdag, den vanliga mottagningsdagen hos abbén; man strömmade dit i mängd, och över hela staden klandrades Mazarins åtgärd med den största harm.
Athos mötte på Saint-Honorégatan två adelsmän, som han icke kände, till häst som han, och åtföljda av en lakej liksom han. Den ena av dem tog av sig hatten och sade till honom:
— Vad tycker ni väl, min herre, den där gnidaren Mazarin har dragit in på den stackars Scarrons pension!
— Det går sannerligen för långt! svarade Athos, i det han hälsade de båda ryttarne.