— Det är sant, mumlade Comminges, då han såg kardinalen avlägsna sig, jag glömde, att bara man betalar, så är han nöjd!
De redo nu in på Saint-Honorégatan och skingrade även där de folksamlingar, som befunno sig i vägen. I dessa hopar talade man blott om de denna dag utfärdade påbuden; man beklagade den unge konungen, som ruinerade sitt folk utan att förstå det; man sköt hela skulden på Mazarin och talade om att vända sig till hertig d'Orleans och till prinsen, man prisade Blancmesnil och Broussel.
D'Artagnan red fram mitt igenom dessa hopar, så obesvärad som om både han och hans häst varit av järn. Mazarin och Guitaut samtalade sakta, musketörerna, som omsider igenkänt kardinalen, följde efter under tystnad.
Man anlände till gatan Saint-Thomas-du-Louvre, där Quinze-Vingts-posteringen var placerad. Guitaut ropade än en underofficer, som kom för att avge rapport.
— Nå? sporde Guitaut.
— Allt står bra till åt den här sidan, kapten, men jag misstänker, att någonting förehaves i det där huset.
Han pekade på en ståtlig byggnad, som låg alldeles på samma plats, där Vaudevilleteatern sedan uppbyggdes.
— I det där huset? upprepade Guitaut. Det är ju Hôtel Rambouillet.
— Det har jag inte reda på, återtog underofficern, jag vet bara, att jag sett många personer av misstänkt utseende gå in där.
— Bah, sade Guitaut skrattande, det är bara poeter.
— Min bäste Guitaut, inföll Mazarin, tala inte så ringaktande om dessa herrar. Vet du då inte, att även jag varit poet i mina unga dagar och att jag skrev vers i samma genre som herr de Benserade.
— Ni, monseigneur?
— Ja, just jag. Vill du, att jag ska läsa upp några av mina verser?
— Åh, gärna för mig, monseigneur, men jag förstår inte italienska.
