— Men jag, sade koadjutorn, tar mig friheten att inte alldeles vara av herr de Scudérys mening; jag anser tvärtom, att Voiture är en verklig diktare, men endast diktare. Politiska idéer fattas honom helt och hållet.
— Nåväl, när? frågade Athos i fönstersmygen.
— I morgon, svarade Aramis hastigt.
— Vid vilken tid?
— Klockan sex.
— Var då?
— Vid Saint-Mandé.
— Vem har sagt dig det?
— Greve de Rochefort.
Någon närmade sig dem nu.
— Än filosofiska idéer då? Det är just dessa, som den stackars Voiture saknar. Jag håller med herr koadjutorn … han är enbart poet.
— Men vilka mästerstycken äro inte hans brev! sade fru de Chevreuse.
— Ja, i det avseendet, medgav fröken de Scudéry, är han verkligen överdådig.
— Det är sant, sade fröken Paulet, men endast då han skämtar, ty i den allvarsamma brevstilen är han ganska klen.
— För min del, inföll Aramis, i det han närmade sig kretsen och vördnadsfullt bugade sig för fru de Chevreuse, som hälsade honom med ett behagligt småleende, för min del tycker jag, att han tagit sig alltför starka friheter mot de store. Han har spetsat sin penna mot prinsessan, mot marskalk d'Albret, mot herr de Schomberg, ja mot själva drottningen.
— Vad … mot drottningen? sporde Scudéry, i det han satte fram högra foten, liksom för att ställa sig en garde, för knäveln, det har jag inte hört. I vilken av sina skrifter har han tillåtit sig det?
— Känner ni då inte till hans stycke: Jag tänkte?
— Nej, sade fru de Chevreuse.
— Nej, sade fröken de Scudéry och fröken Paulet.
— Visserligen tror jag, att drottningen givit högst få personer del därav, men jag har det från säkert håll.
