— Nej, men franska förstår du, inte sant, min gode och tappre Guitaut? återtog Mazarin, i det han vänskapligt lade handen på hans axel. Och de order man ger dig på detta språk verkställer du ju alltid?
— Ja visst, monseigneur, som jag redan gjort … så vida ordern kommer från drottningen.
— Ja, sade Mazarin, i det han bet sig i läppen, jag vet att du är henne fullkomligt tillgiven.
— Jag här nu i över tjugu år varit kapten vid hennes drabanter.
— Framåt igen, herr d'Artagnan! återtog kardinalen. Allt är lugnt på den här sidan.
D'Artagnan satte sig åter i spetsen för kolonnen utan att yttra ett ord och med den blinda lydnad, som utmärker gamla militärer.
Han tog nu vägen åt Butte Saint-Roch, varest den tredje posteringen stod, och red genom gatorna Richelieu och Viledot. Detta var den ensligaste vakten, ty den befann sig helt nära vallarna, och staden var i denna trakt föga befolkad.
— Vem har befälet där? frågade kardinalen.
— Villequier, svarade Guitaut.
— Besitta det! utbrast Mazarin. Tala då ensam med honom. Ni vet nog, att vi äro osams, alltsedan ni fick uppdraget att arrestera hertig de Beaufort. Han insåg, att den äran bort tillkomma honom såsom kapten vid kungliga drabanterna.
Guitaut red fram, gav sig tillkänna för skiltvakten och bad att få tala med herr Villequier.
Denne kom genast dit.
— Åh, är det ni, Guitaut, sade han i den ton av dåligt lynne, som var honom egen. Vad f-n vill ni här?
— Jag kommer för att fråga er om någonting inträffat här borta.
— Vad tusan skulle väl inträffa? Man ropar »leve kungen» och »ned med Mazarin!» Det är ingenting nytt … vi äro redan vana vid dessa rop.
— Och ni instämmer kanske däri? sade Guitaut skrattande.
— Ja, min själ skulle jag inte ha god lust därtill, och
