avbidar sin älskarinnas, ty även hans ögon fingo ett uttryck av innerlig kärlek.
— Ni här, herr greve? sade han vördnadsfullt.
— Ja, Raoul, jag är här, svarade greven.
— Och ni väckte mig inte?
— Jag ville låta dig ännu några ögonblick njuta din ljuva sömn, min vän, du måste känna dig trött efter gårdagen, som räckte så långt in på natten. Hur befinner du dig nu?
— Fullkomligt bra, herr greve, jag är alldeles utvilad och känner mig rask och kry.
Athos ropade in Olivain, och inom tio minuter var den unge mannen färdigklädd.
— Packa nu in mina saker, sade ynglingen till betjänten.
— Det är redan gjort, Raoul, sade Athos. Jag har låtit packa din kappsäck under mina ögon och sett till, att ingenting fattas dig.
— Och jag, som sov, utropade Raoul, under det ni, herr greve, hade godheten att sysselsätta er med alla dessa saker. Ni överhopar mig med välvilja!
— Du håller då av mig litet; det hoppas jag åtminstone? sade Athos i nästan rörd ton.
— Åh, herr greve, Gud är mitt vittne, att jag älskar och vördar er!
— Se nu efter, om du glömt något, sade Athos, i det han lålsade söka omkring sig för att dölja sin rörelse.
— Nej, ingenting är glömt, svarade Raoul.
Betjänten närmade sig nu Athos med en viss tvekan och sade sakta till honom:
— Herr vicomten har ingen värja, för greven befallde mig i går att taga bort den, som han lagt ifrån sig i går.
— Det är bra, svarade Athos, det skall bli min omsorg.
Då Raoul kom ut på trappan, såg han tre hästar sadlade.
— Ah, herr greve, utbrast han med glädjestrålande blick, ni följer mig alltså.
— Jag följer med ett stycke väg, svarade Athos.
Glädjen lyste i Raouls ögon, och han hoppade lätt upp på sin häst. Athos steg dröjande upp på sin, sedan han sakta ytt-
