ringa, så gjorde han däremot konungavärdigheten stor. Louvrepalatset innesluter två skilda begrepp: konungen, som dör, och konungavärdigheten, som icke dör. Lär dig att skilja mellan dessa båda saker, Raoul, och om du är tveksam, vilkendera du bör tjäna, så övergiv det materiella skenet för den osynliga principen. Gud har blott velat göra denna princip mer åskådlig och fattbar, då han förkroppsligat den i en människa.
Jag tror, att din tid blir bättre än vår var. I motsats mot oss, som hade en minister utan konung, får ni en konung utan minister. Du kan således tjäna, älska och vörda konungen. Om denne konung blir en tyrann … ty allsmäktigheten har sin svindel, som ofta leder den till tyranni … så tjäna och vörda konungavärdigheten, det vill säga den ofelbara saken, Guds ande på jorden.
— Jag skall dyrka Gud, sade Raoul, och vörda konungavärdigheten, jag skall tjäna konungen och vinnlägga mig om att, ifall jag dör, göra det för konungen, konungavärdigheten eller Gud. Har jag förstått er rätt?
Athos smålog.
— Du har ett ädelt sinne, sade han. Se här din värja.
Raoul knäböjde.
— Den bars av min far, en rättrådig ädling. Jag bar den i min tur och ofta med heder, då fästet vilade i min hand och slidan vid min sida.
— Herr greve, svarade Raoul, i det han mottog värjan ur grevens hand, jag har er att tacka för allt, men denna värja är ändå den dyrbaraste gåva, ni givit mig. Jag svär att bära den med tacksamhet.
Han förde fästet till sina läppar och kysste det vördnadsfullt.
— Det är bra, sade Athos, stig nu upp, vicomte, och låt oss omfamna varandra.
Raoul steg upp och kastade sig i Athos armar.
— Farväl, mumlade greven, som kände sitt hjärta vekna, farväl, tänk stundom på mig!
— O, evigt, evigt, utbrast den unge mannen. Jag svär det, och skulle någon olycka hända mig, blir ert namn det sista jag uttalar, minnet av er min sista tanke.
