För att dölja sin rörelse steg Athos hastigt uppför trappan, gav ett guldmynt åt kyrkvakten, böjde på huvudet inför altaret och gick med stora steg till kyrkans vapenhus, utanför vilket Olivain väntade med hästarna.
— Olivain, sade Athos, i det han pekade på Raouls axelgehäng, spänn upp det där, för värjan hänger för lågt. Nu är det bra! Du ledsagar nu vicomten, till dess Grimaud infinner sig, då du lämnar honom. Du förstår, Raoul? Grimaud är en gammal pålitlig tjänare, klok och modig … han kommer att åtfölja dig sedan.
— Ja, herr greve, svarade Raoul.
— Till häst nu, så att jag får se dig på väg!
Raoul lydde.
— Farväl, Raoul, sade greven, farväl, mitt kära barn!
— Farväl herr greve, svarade Raoul, farväl, min innerligt älskade välgörare.
Athos gjorde ett tecken med handen, ty han vågade ej tala. Raoul avlägsnade sig på sin häst, med blottat huvud.
Athos stod kvar orörlig och såg efter honom, ända tills han försvann vid hörnet av en gata. Då kastade greven tyglarna åt en bonde, steg åter uppför trappan, begav sig in i kyrkan och gick att knäfalla i bön i en av dess mörkaste vrår.