höns, så fint späckade, att de liknade fullsatta nåldynor. Det vattnades i munnen på la Ramée, och då han åter inträdde i hertigens rum, gnuggade han händerna av förnöjelse.
Till råga på lyckan hade herr de Chavigny, fullt förlitande sig på la Ramée, som vi redan nämnt, företagit en liten resa och begivit sig av samma morgon, och följaktligen var la Ramée nu vice guvernör på slottet.
Grimaud föreföll buttrare än någonsin.
På förmiddagen hade herr de Beaufort spelat ett parti boll med la Ramée, och en vink av Grimaud hade manat honom att ge noga akt på vad som föregick. Grimaud, som gick först, utstakade förstulet den väg, man skulle följa på kvällen. Bollspelet ägde rum på den så kallade lilla borggården. Det var en ganska enslig plats, varest man icke utställde några skiltvakter oftare än då herr Beaufort spelade sitt parti, och i anseende till den höga muren syntes även detta försiktighetsmått överflödigt.
Det fanns tre portar att öppna, innan man anlände till denna gård. Varje port öppnades med en särskild nyckel. La Ramée bar de tre nycklarna på sig.
Då de kommit in på denna gård, gick Grimaud helt likgiltigt och satte sig vid en skottglugg, med benen hängande utanför muren. Det var tydligen meningen, att man här skulle fästa repstegen.
Denna manöver, lätt begriplig för hertigen, var som man väl kan tänka sig, alldeles obegriplig för la Ramée.
Denna gång hade hertig de Beaufort god tur, och besegrade fullständigt den gode fånguppsyningsmannen. Han skämtade otvunget över la Ramées oskicklighet och gav vaktkarlarne två louisdorer, för att de tillika med de fyra andra kamraterna skulle dricka hans skål.
Vakterna anhöllo om permission, vilket la Ramée också beviljade dem, men icke förrän på kvällen. Till dess hade la Ramée en del saker att bestyra, varför han önskade, att fången under tiden icke skulle lämnas obevakad.
Äntligen slog klockan sex. Ehuru man ej skulle sätta sig till bords förrän klockan sju, var middagen redan färdig och
