— Nåväl, fortfor hertigen, i det han började urhålka pastejen, först och främst hoppades jag få till väktare en bra karl som ni, herr la Ramée.
— Nå, det har ni redan, monseigneur. Och sedan?
— Sedan skulle jag försöka att genom någon av mina vänner, som han inte kände till, hos honom rekommendera någon person, som vore mig tillgiven och med vilken jag kunde överenskomma om bästa sättet att förbereda min flykt.
— Ja ja, sade la Ramée, inte så illa uttänkt!
— Nej, jag skulle tro det, återtog prinsen, till exempel en tjänare hos någon rättrådig adelsman, som själv vore fientligt sinnad mot Mazarin, såsom varje adelsman bör vara.
— Tsst, monseigneur, låt oss inte tala politik!
— När jag hade denna person hos mig, fortfor hertigen, och förutsatt att han vore slug och lyckades ingiva min vaktare förtroende, skulle den senare lita helt och hållet på honom, och då kunde jag erhålla underrättelser utifrån.
— Ah! Men hur skulle dessa underrättelser komma er tillhanda?
— Åh, ingenting vore lättare … till exempel under det vi spelade boll.
— Under det vi spelade boll? upprepade la Ramée, som började ägna den största uppmärksamhet åt vad hertigen sade.
— Ja visst. Jag kastar till exempel en boll i löpgraven; där står en karl till hands, som tar upp den. Inuti bollen ligger ett brev. I stället för att kasta upp till mig denna boll, kastar han till mig en annan. Denna boll innehåller också ett brev. På det sättet ha vi växlat våra tankar utan att man märkt något.
— För knäveln! utropade la Ramée, i det han rev sig bakom örat, det var bra, att ni talade om det där för mig, jag skall ha ett vaksamt öga på dem, som taga upp bollarna hädanefter.
Hertigen smålog.
— Men, återtog la Ramée, när allt kommer omkring, är det ju bara ett medel att brevväxla?
