— Redan det är ju mycket.
— Men inte nog.
— Vänta bara. Jag skriver till exempel till mina vänner: Infinn er den och den dagen på den och den timmen på andra sidan löpgraven med två hästar.
— Än sedan då? sporde la Ramée med en viss oro, såvida inte de där hästarna ha vingar att flyga upp på vallen med och hämta er …
— Åh bevars, inföll prinsen vårdslöst, hästarna behöva väl inte ha vingar, bara jag har ett medel att stiga ned från vallen.
— Och det skulle vara?
— En repstege.
— Ja, men en repstege kan inte liksom ett brev komma i en boll, anmärkte la Ramée, i det han försökte skratta.
— Nej, men den kan komma i något annat.
— I något annat? Något annat? Vad skulle det vara?
— Till exempel i en pastej.
— I en … pa … pastej?
— Ja, antag till exempel, att min hovmästare Noirmont skulle ha köpt in fader Marteaus affär.
— Nåväl? frågade la Ramée darrande.
— Nåväl, la Ramée, som är en läckergom, får se hans pastejer, finner dem ännu bättre än hans företrädares och uppmanar mig att smaka på dem. Jag samtycker med villkor att la Ramée smakar på pastejerna tillsammans med mig. För att vi skola vara så mycket mer obesvärade avlägsnar la Ramée alla vaktkarlarna och behåller endast Grimaud att passa upp på oss. Grimaud är just den mannen, en vän skickat mig, just den tjänaren, med vilken jag är i hemligt samförstånd, och som är redo att bistå mig i allt möjligt. Tiden för min rymning är utsatt till klockan sju. Nåväl, då klockan fattas några minuter i sju …
— Då den fattas några minuter i sju … upprepade la Ramée, på vars panna svetten började pärla.
— Då klockan fattas några minuter i sju, fortfor hertigen i det han nu ledsagade sina ord med handling, avtager jag loc-
