— Vi måste skynda oss.
— Ännu en bön, monseigneur!
— Vilken då? Tala fort!
— Bind mig säkert, monseigneur.
— Varför det?
— För att man inte ska tro, att jag varit er medbrottsling.
— Händerna, sade Grimaud.
— Men varmed då? frågade hertigen.
— Med ert bälte, monseigneur.
Hertigen tog av sig bältet och gav det åt Grimaud, som band la Ramées händer på ett sätt, som gjorde denne tilllreds.
— Fötterna! sade Grimaud.
La Ramée sträckte fram sina ben, Grimaud tog en servett, rev sönder den i remsor och band honom därmed.
— Nu, sade den stackars la Ramée, ber jag också om munkavlen, för annars skulle man ställa mig till svars för att jag inte ropat. Skjut in den i munnen, monseigneur!
Grimaud beredde sig att uppfylla la Ramées begäran, då denne gjorde en rörelse till tecken att han hade något mer att säga.
— Tala, befallde hertigen.
— Monseigneur, sade la Ramée, glöm inte, om någon olycka för er skull händer mig, att jag har hustru och fyra barn.
— Var lugn. Skjut in munkavlen, Grimaud.
Inom en sekund hade la Ramée munkavlen i munnen och låg utsträckt på golvet; två eller tre stolar slogos omkull som tecken till strid. Grimaud tog ur fångvaktarens fickor alla nycklar, som funnos där, öppnade först dörren till det rum, i vilket de befunno sig, låste igen den med dubbla slag, då de gått ut, och båda togo nu hastigt vägen genom galleriet, som förde till lilla borggården.
De tre portarna öppnades och stängdes efter varandra med en skyndsamhet, som gjorde heder åt Grimauds skicklighet. Slutligen kommo de ut på bollspelsplanen. Den låg alldeles öde, inga skiltvakter syntes till, ingen i fönstren omkring.
Hertigen skyndade fram till vallen och såg på andra sidan
