de faror, av vilka man omgavs, liksom även mot dem, som förestodo inom den närmaste framtiden.
Namnet d'Artagnan var honom för övrigt ej alldeles okänt, och ehuru han icke kommit till Frankrike förrän år 1634 eller 1635, det vill säga sju eller åtta år efter de händelser, som vi i en föregående berättelse skildrat, tyckte kardinalen likväl, att han hört detta namn nämnas såsom tillhörande en man, vilken vid något tillfälle, som han ej kunde erinra sig, utmärkt sig genom sin lysande tapperhet, sin fintlighet och tillgivenhet.
Denna tanke hade så bemäktigat sig honom, att han beslöt att utan dröjsmål skaffa sig visshet därom; men de upplysningar, han önskade inhämta om d'Artagnan, kunde han ej begära av honom själv.
Då de kommit fram till de murar, som omslöto Palais-Royals trädgård, bultade kardinalen på en liten port, och sedan han tackat d'Artagnan och bett honom vänta på gården, vinkade han åt Guitaut att följa efter. De stego båda av hästarna, lämnade tyglarna åt lakejen, som öppnat porten, och försvunno i trädgården.
— Min käre Guitaut, sade kardinalen, i det han stödde sig på den gamle drabantkaptenens arm, ni sade för en stund sedan, att det snart är tjugu år, som ni varit i drottningens tjänst.
— Ja, så är det, svarade Guitaut.
— Har ni givit akt på vår musketörlöjtnant?
— Herr d'Artagnan?
— Ja.
— Honom behöver jag inte ge akt på, monseigneur, jag har känt honom länge.
— Vad är det för en man då?
— Hm, sade Guitaut, något förvånad över denna fråga. Han är gascognare.
— Ja, det vet jag, men jag ville fråga, om han är en man, som man kan lita på.
— Kapten de Tréville skattar honom mycket högt, och ni vet, att kapten de Tréville är en av drottningens tillgivnaste vänner.
— Jag önskade veta, om han är beprövad.