tyrsriddare, vi förr kände? Han lever nu som en verklig lantjunkare. Vet ni, herre, det finns ingenting mer eftersträvansvärt än ett lugnt liv.
— Din skrymtare! sade d"Artagnan, det märks tydligen, att du närmar dig Paris, och att rep och galge där vänta dig.
Det var i själva verket just vid dessa ord de båda resande anlände till stadsporten. Planchet drog ned sin filthatt över ögonen, ty han påminde sig, att de skulle passera gator, där han var ganska väl känd, och d'Artagnan strök upp sina mustascher vid tanken på, att Porthos väntade honom vid Tiquetonnegatan. Han funderade nu på utvägar att förmå honom att glömma sitt gods Bracieux och det homeriska köket på Pierrefonds.
Då han vek om hörnet på Montmartregatan, såg han Porthos i ett fönster på värdshuset Geten, klädd i en präktig himmelsblå, silverbroderad livrock och gäspande, så att käkarna kunde gå ur led, varför de förbigående också med en viss vördnadsfull beundran betraktade denne så ståtlige och rike ädling, vilken tycktes vara så utledsen vid sin rikedom och sin storhet.
D'Artagnan och Planchet hade knappt vikit om hörnet på gatan, förrän Porthos redan igenkänt dem.
— Ah, d'Artagnan! utropade han. Gudskelov, det är verkligen du, som kommer!
— God dag, käre vän, svarade d'Artagnan.
En liten hop av nyfikna samlade sig snart kring hästarna, vilka värdshusets uppassare redan höllo vid betslet, och kring ryttarna, som talade upp till fönstret, men när d'Artagnan rynkade ögonbrynen och Planchet gjorde en hotande åtbörd, skingrade sig hopen genast.
Porthos stod redan i dörren.
— Ah, min bäste vän, sade han, vad mina hästar fara illa här!
— Verkligen? sade d'Artagnan. Jag är förtvivlad å de ädla djurens vägnar.
— Även jag själv har inte trivts vidare bra, återtog Porthos, och om det inte varit för värdinnans skull, som är mycket