förekommande och gärna skämtar litet, så hade jag sökt mig en annan bostad.
Den vackra Madeleine, som närmat sig under detta samtal, tog ett steg tillbaka och blev dödsblek, då hon hörde, vad Porthos sade, ty hon trodde, att uppträdet med schweizaren skulle förnyas, men till hennes stora förvåning blinkade d'Artagnan icke ens, och i stället för att bli förargad, sade han skrattande till Porthos:
— Ja, jag förstår, käre vän, att luften på Tiquetonnegatan inte kan jämföras med den i Pierrefonds dal, men var lugn, jag skall snart låta dig inandas en bättre.
— När då?
— Mycket snart, hoppas jag.
— Nå, så mycket bättre.
D'Artagnan tog nu Porthos avsides och sade:
— Min käre du Vallon, du är redan färdigklädd, det är bra, för jag skall nu föra dig till kardinalen.
— Åh, verkligen? utropade Porthos med stora ögon.
— Ja, min vän.
— En presentation?
— Det förskräcker dig?
— Åh nej, men det gör mig förlägen.
— Var lugn, du har inte med den förre kardinalen att göra nu; den här kommer inte att överväldiga dig genom sitt majestät.
— Nej, det kan så vara, men du förstår… hovet…
— Bah, här finns inte mer något hov!
— Än drottningen då?
— Jag höll på att säga: Här finns ingen drottning heller. Drottningen? Var lugn bara… henne komma vi inte att träffa.
— Du säger alltså, att vi genast ska bege oss av till kungliga palatset?
— Ja, genast, och för att det inte skall bli något uppehåll lånar jag en av dina hästar.
— Mycket gärna, de stå alla fyra till din tjänst. Ska vi taga våra betjänter med oss?
