eller också har ni ändå glömt, att vi inte ha för vana att tillbringa våra nätter på baler och serenader.
— Ack ja, det är sant, sade Mousqueton, i det han väpnade sig från huvud till fot, jag hade glömt det.
De redo bort i tämligen raskt trav och kommo fram till kardinalens palats omkring en kvart över sju på kvällen. Gatorna voro fulla av folk, ty det var pingstdagen; alla betraktade med förundran de båda ryttarna, av vilka den ene var så putsad, som om han nyss stigit ut ur ett fodral, den andre däremot så dammig, som om han nyss kommit från ett slagfält.
Även Mousqueton tilldrog sig de nyfiknas blickar, och emedan romanen Don Quixote då var mycket populär, sade några, att det var Sancho Panza, som sedan han förlorat en herre, nu i stället erhållit två.
När d'Artagnan kom in i förrummet, fann han sig bland gamla bekanta. Det var musketörer av hans kompani, som just nu voro på vakt. Han lät kalla dörrvakten och visade kardinalens brev, som uppmanade honom att komma tillbaka utan att förlora en sekund. Den vakthavande bugade sig och gick in till hans eminens.
D'Artagnan vände sig till Porthos och tyckte sig märka, att denne besvärades av en lindrig darrning. Han smålog och sade, i det han lutade sig intill hans öra:
— Var vid gott mod, min tappre vän! Var inte blyg… tro mig, örnblicken har slocknat, nu ha vi blott att göra med en vanlig gam. Håll dig rak som den där dagen i bastionen Saint-Gervais, och buga dig inte för djupt för den där italienaren; det skulle bara giva honom en ofördelaktig tanke om dig.
— Gott, gott! svarade Porthos.
Vakthavanden kom nu tillbaka.
— Stig in, mina herrar, sade han, hans eminens väntar er.
Mazarin satt i sitt kabinett, sysselsatt med att stryka ut så många namn som möjligt på en lista över pensioner och nådegåvor. Med en sidoblick såg han d'Artagnan och Porthos inträda, och ehuru hans öga vid dörrvaktens anmälan hade tindrat av glädje, förrådde han nu ej den minsta sinnesrörelse.