— Jaså, det är ni, löjtnant, sade han. Ni har skyndat er… det är bra, ni är välkommen.
— Tack, monseigneur. Jag står nu till ers eminens tjänst, tillika med herr du Vallon, den av mina vänner, som dolde sitt adelskap under namnet Porthos.
Porthos bugade sig för kardinalen.
— En präktig kavaljer! sade Mazarin.
Porthes vände huvudet åt höger och vänster och gjorde med sina axlar vissa rörelser, fulla av värdighet.
— Den bästa klinga i hela landet, monseigneur! sade d'Artarnan. -Det ha många fått erfara så eftertryckligt, att de inte kunna intyga det.
Mazarin satte nästan lika högt värde på vackra krigare som sedermera konung Fredrik av Preussen. Han beundrade Porthos senfulla händer, breda axlar och frimodiga blick. Han tyckte sig se själva sitt rikes och sin ministärs räddning framför sig, förkroppsligad i kött och blod. Detta påminde honom, att det gamla förbundet mellan dessa musketörer bestod av fyra män.
— Och edra två andra vänner? frågade Mazarin.
Porthos öppnade munnen i tanke att även han nu borde säga något, men d'Artagnan blinkade åt honom att tiga.
— Våra andra vänner äro för närvarande förhindrade, men de förena sig sedan med oss.
Mazarin hostade lätt.
— Och denne herre, som inte har förhinder, är hågad att åter träda i tjänst?
— Ja, monseigneur, och det endast av ren tillgivenhet, ty herr du Vallon är rik.
— Rik! upprepade Mazarin, hos vilken detta blotta ord ingav en viss respekt.
— Femtiotusen livres ränta, sade Porthos. Dessa ord voro de första, han yttrat.
— Endast av ren tillgivenhet? återtog Mazarin med sitt fina småleende.
— Monseigneur tror kanske inte mycket på detta ord? sporde d'Artagnan.
