— Än ni själv då, herr gascognare?
— Jag för min del, svarade d'Artagnan, tror på tillgivenhet som till exempel på ett dopnamn, vilket helt naturligt måste efterföljas av ett tillnamn. Man är visserligen av naturen mer eller mindre tillgiven, men något måste alltid följa efter visade prov på tillgivenhet.
— Nå, er vän till exempel, vad skulle han önska efter visat tillgivenhetsprov?
— Monseigneur, min vän har tre präktiga lantgods: Vallon vid Corbeil, Bracieux i Soissonnais och Pierrefonds i Valois. Han skulle önska, att något av dessa gods bleve upphöjt til baroni.
— Ingenting annat? sade Mazarin, vars ögon lyste av glädje, då han hörde, att han kunde belöna Porthos utan att behöva lossa på pungen, ingenting annat? Nå, den saken kunna vi nog ordna.
— Jag blir då baron! utropade Porthos, i det han tog ett steg framåt.
— Jag sade dig ju det, återtog dArtagnan, i det han hejdade honom med handen, och monseigneur upprepar det nu.
— Och ni, herr d'Artagnan, vad önskar ni då?
— Monseigneur, svarade d'Artagnan, i nästa september månad blir det tjugu år sedan kardinal Richelieu befordrade mig till löjtnant.
— Jaså, och ni vill nu, att kardinal Mazarin skall befordra er till kapten?
D'Artagnan bugade sig.
— Nåväl, allt det där är inte omöjligt. Vi få se, mina herrar, vi få se. Säg mig nu, herr du Vallon, vad slags tjänstgöring önskar ni helst?
Porthos öppnade munnen för att svara.
— Monseigneur, svarade d'Artagnan, herr du Vallon liksom jag tycker mest om utomordentlig tjänstgöring, det vill säga sådana företag, som anses dåraktiga och omöjliga.
Denna lilla gascognad misshagade ej Mazarin; han funderade.
