Ett häftigt buller hördes nu från förmaket. Nästan i samma ögonblick öppnades dörren till kabinettet, och en karl med neddammade kläder störtade in i rummet, ropande:
— Hans eminens kardinalen! Var är hans eminens?
Mazarin trodde, att man ville mörda honom och rullade tillbaka sin länstol. D'Artagnan och Porthos trädde hastigt emellan den nykomne och kardinalen.
— Nå, min herre, sade Mazarin, vad står på, efter ni springer in här som i en saluhall?
— Monseigneur, svarade officern, till vilken denna förebråelse ställdes, jag önskade genast tala några ord med er i hemlighet. Jag är de Poins, gardesofficer, kommenderad till tjänstgöring på Vincennes.
Officern var så blek och förstörd, att Mazarin, övertygad att han medförde någon viktig underrättelse, gav d'Artagnan och Porthos en vink att lämna plats åt budbäraren.
D'Artagnan och Porthos drogo sig tillbaka till en vrå av rummet.
— Tala, sade Mazarin, tala fort. Vad har hänt?
— Monseigneur, svarade den utskickade, hertig de Beaufort har nyss rymt från Vincennes!
Mazarin uppgav ett rop och blev ännu blekare än den, som framförde underrättelsen till honom; nästan tillintetgjord sjönk han ned i sin länstol.
— Rymt! upprepade han. Beaufort rymt!
— Ja, monseigneur, jag såg honom själv fly från höjden av terrassen.
— Och ni lät inte skjuta på honom?
— Han var redan utom skotthåll då?
— Men guvernör de Chavigny, vad gjorde han?
— Han var borta.
— Än la Ramée då?
— Man fann honom bunden till händer och fötter i fångens rum, med en kavle i munnen och en dolk bredvid sig.
— Och den där karlen, som han fått till biträde?
— Han var hertigens medhjälpare och rymde med honom?
Mazarin drog en tung suck.
