Vägen var verkligen trampad av hästfötter, som lämnat spår, vilka vid dagens sista sken tydligt kunde urskiljas.
De fortsatte, men efter ytterligare två lieues störtade Mousquetons häst.
— Ah, sade Porthos, nu är Phebus sprängd.
— Kardinalen får betala dig med tusen pistoler.
— Sak samma, det sätter jag mig över.
— I väg då … i galopp!
— Ja, om vi kunna.
D'Artagnans häst vägrade nu verkligen att springa längre, han andades ej mer; vid ett ytterligare hugg av sporren störtade han i stället för att fortsätta sitt lopp.
— Anfäkta! sade Porthos. Nu störtar Vulcain också.
— F-n anamma! utropade d'Artagnan, i det han fattade sig i håret med båda händerna. Giv mig din häst, Porthos! Nå, men vad tusan gör du?
— För knäveln, jag faller, ser du väl, eller rättare sagt, det är Bayard, som störtar.
D'Artagnan försökte resa upp hästen, under det Porthos, så gott han kunde drog sina fötter ur stigbyglarna, men han märkte nu, att blodet strömmade ur hästens näsporrar.
— Det var den tredje, sade han. Nu är det alltså slut!
I detsamma hördes det avlägsna ljudet av en gnäggande häst.
— Tyst! sade d'Artagnan.
— Vad är det?
— Jag hör en häst.
— Den tillhör väl någon av våra följeslagare, som nu hinner upp oss.
— Nej, det är framför oss.
— Ah, det var en annan sak, sade Porthos, och han lyssnade i sin tur med spända öron åt det håll d'Artagnan utpekat.
— Herre, sade Mousqueton, som, sedan han lämnat sin häst på landsvägen, nu till fots förenade sig med sin husbonde, Phebus kunde inte uthärda längre, och …
— Tyst, Mouston! sade Porthos.
